När lördagen var över kändes det säkert. Europa hade ett stabilt försprång och jag satt i soffan och tänkte: “Det här är avgjort.”
Men Ryder Cup är aldrig förutsägbart. Söndagens singlar förvandlade allt.
När USA började komma tillbaka
Cameron Young satte sin putt på sista hålet mot Justin Rose. Sekunden senare gjorde Justin Thomas samma sak mot Tommy Fleetwood.
Och innan dess hade Xander Schauffele redan säkrat segern mot Jon Rahm.
Plötsligt såg det ut som att USA faktiskt var på väg att göra det otroliga. En historisk vändning. Det kändes som att hela matchen glidit ur Europas händer.
Europas styrka: laget före allt
Men det var här Europa visade sin storhet. Inte genom enskilda stjärnor som bländade, utan genom lagsammanhållning.
Ett särskilt ljus föll på Ludvig Åberg. Vår Ludde. Han blev den enda europé som vann sin singelmatch på söndagen. Att kliva fram ensam när pressen är som störst, det är beundransvärt.
Samtidigt levererade de erfarna ledarna. Justin Rose, Tommy Fleetwood och Rory McIlroy spelade fantastiskt hela veckan. De gav ryggrad åt laget, höll nerverna i schack och visade varför de är några av Europas mest pålitliga.
Avgörandet och lättnaden
Och så kom ögonblicket som avgjorde allt. Shane Lowry på 18:e hålet. En birdie-putt som inte bara delade matchen, utan säkrade det poäng Europa behövde.
Kort därefter kunde man räkna ihop siffrorna: 15–13 till Europa.
För första gången sedan 2012 tog ett lag hem Ryder Cup på bortaplan.
Mina känslor
Det var en känslomässig berg-och-dalbana. Från trygghet på lördagen, till panik när USA stormade fram, och till sist en obeskrivlig lättnad och glädje.
Europa stod pall. De visade att man inte bara vinner när allt flyter, utan också när man pressas till det yttersta.
Och det är precis därför Ryder Cup är den största tävlingen i golfvärlden.